Ok detta kommer bli mer än tre eller fyra rader =)
Jag kallar mig själv för AntiKrist och ser mig gärna som "the AntiChrist" men den rollen lär dröja innan jag antar. Jag föddes in i en sekt som förkastade "världslig kunskap" och quite frankly, våldtog det intellektuella medvetandet. Familjen jag fick var inte bättre den fast det kanske är en annan historia. Anyway, jag hade alltid ifrågasatt saker och ting, velat veta mer och velat veta orsaker och anledningar framför allt. Det säger ju ena sig självt att jag inte skulle vara kvar i den sekten för evigt =) Passionerad och engagerad är jag som människa, jag hann därför bli väldigt fundamentalistiskt troende och en spetsmänniska för min tro, en som kunde rabbla halva bibeln utantill och hålla fascinerande föredrag. Men så här i efterhand när jag granskat tal-lapparna var nog egga människors känsloregister det enda jag kunde göra. Stoftet i talen var rent rubbish. Och den som med objektiva öron lyssnat på en präst håller nog med mig också. Sådan var jag. Jag ska inte gå in på de exakta anledningarna till varför jag avgav gudstron en gång för alla och bytte liv. Men jag var väldigt kunskapsdriven .. ivrig på svar? Det ledde i alla fall raka vägen ut från religionen och till ett nytt, tomt liv, utan en mening. So I thought. Efter religionen var jag väldigt ensam och spenderade timmarna åt mitt främsta intresse jag utvecklat: Läsa. Och nog läste jag allt som jag kom över. Jag läste först och främst om religion och evolution. Jag minns hur jag kunde komma hem med en ny bok bara för att finna att jag hade ingen plats att lägga den någonstans. Varje bordsyta i rummet var redan upptagen av en bok som ofta var uppslagen. Och evolution så sant, för i det ledet fortsatte det. Kunskap, vetenskap, blev min främsta hobby. Jag lärde mig.. det mesta om det mesta. Jag hade ju ett särskilt intresse för musik och grafik t.ex. Så jag lärde mig göra 2D/3D grafik på datorn. Jag lärde mig göra musik på datorn. Jag lärde mig programmera.. och så vidare. En hel del av detta nu sitter vagt i minnet, för jag kom ganska snabbt in på ekonomi, management, och just hur man kan göra pengar - med hjälp av pengar. Och den senaste tiden har jag tappat mig bort helt i detta träsk av karriär och .. derivathandel vilket har betytt oändligt mycket slaveri framför diagram. Rena rama tråkigheter alltså, ingenting av det jag hittills gjort har känts "levande". CASET är som jag tänkte komma till och vad jag gör här idag, är att jag har lärt mig ett par saker längst min väg. För det första, pengar är lätt att göra om man sätter det som ett mål. Just därför kan det vänta också. För det andra, pengar trodde jag, betydde per automatik lycka, tills den dagen jag vaknade upp och hade dem men på köpet hade jag gått och blivit en produkt av deras vansinne.
Vad jag mera har förstått så är lycka någonting mer svåruppnåerligt än vad pengar är. Pengar är ytligt. Men lycka är en känsla av absolut tillfredställelse - själslig tillfredställelse om du vill kalla det så. Lycka kan vara permanent. I min jakt på pengar så har jag tappat bort mig själv. Jag har fått se min personlighet förändras till att bli en person jag själv inte tycker om och en person som "barnet inom mig" föraktar. Vad jag verkligen vill här i livet är att uppnå insikt och total kunskap, precis som jag alltid velat. Men på något sätt, kom jag ur kurs. Så idag, efter en kortare tid av självransakan, har jag styrt om mitt liv totalt. Jag skall prioritera att först bli en pilot, och sedan en forskare - exakt inom vilket område vet jag inte, eller det har jag rättare sagt inte bestämt mig för. Jag brinner för så många vetenskapliga områden, allt från korallrev till universum.
Så just nu pluggar jag igenom Matematik C på egen hand. Matematik D kommer, så ock Fysik A & B. Jag behöver dem kurserna som en grundbehörighet för att söka vidare till en pilotutbildning sen. Hit hittade jag i min jakt på hjälp i matematik och stormtrivs =) Det kommer bli mycket fler frågeställningar i framtiden tror jag.
Anyway, lite filosofiskt ställt nu:
Är det inte så att forskare och vetenskapsmän, på något sätt känner en altruistisk mening i sina liv trots att de inte är religiösa eller gudstroende? Är de inte samtliga på sina platser idag på grund av ett brinnande engagemang som aldrig tar slut? Och detta intresse ger deras vardag en djup och varaktig mening som annars är svår att finna?
Glömde säga: Jag heter Martin och är 25 år. Jag har hellre katter än hundar och äter mycket frukt.
